ARRIVEDERCI !

Den italienska delen av resan närmar sig sitt slut. Vi har 5 mil och 2 dagars internet kvar, innan vi lämnar landet för den här gången. Eftersom vi är tidiga på väg hem, kommer vi att kolla vädret, innan vi drar oss norrut. Vi tänker göra olika stopp utefter Rivieran, besöka konstmuseer och nationalparken Camargue, med de svarta tjurarna, vita hästarna och med ovanlig flora och fauna. De mest berömda konstnärerna har bott här i olika perioder och lämnat kvar konst, som gåva eller betalning.
Hur det blir med internet på resan genom Europa vet vi inte än, så det kan vara sista inlägget för den här gången. Tack alla ni som har hängt med oss!
Vi har utnyttjat motorvägen på Italiens västra kust på färden norrut. Tråkigt, snabbt och minimal utsikt pga tunnlar och regn. Övernattning på någon Autostop. Trångt på helgen, då alla långtradarna har körförbud. Höll på att bli tokiga en natt på en lastbil som stod bakom oss med full gas, antagligen för att  köra ett kylaggregat. Bosse satte på varningsblinkers rakt mot hans hytt! Där fick han!
Glömde att vi inte längre befann oss på Sicilien och trodde att vi skulle kunna köra ner till havet och parkera med husbilen. Pytt, pytt - i Viareggio hade vi tur och hittade en tom parkering vid en skola. Stränderna var restaurangernas egendom.

Vacker strandpromenad i Viareggio.

Här uppe skulle jag inte vilja bo - kolla vägen!

I höstas köpte vi den bästa och dyraste gps:en.
Vi kan inte säga att den hjälpt oss särskilt mycket. 

Seg, obeslutsam, svårmanövrerad. Tomtom - we don´t like you.

Ööhhh - hur menar du nu?

Tips för er som har en kulle i trädgården.

Mandelträd, mimosa och magnolier blommar för fullt.

Hur kan vi veta att vi nått civilisationen? Jo, vi ser McD och loppisar!

I Viareggio finns ett enormt hamnområde med större lustyachter än jag nånsin sett. 

Alla byggnader närmast havet var båthus. Här räckte det inte med att ha miljoner på banken!

Vackra väggmålningar smyckade husen. Picassostil på en hel del.

Klenoden ska nog ut på påsk-tur. Här fejas det!

En träbåt i jätteformat.

Visst kan Picasso ha målat dessa hästar!

Fred - en viktigt symbol i dessa tider.

Vi har nu landat i en liten by, Laiguéglia, granne med Alassio. Hittade en gratis ställplats med vattenkran. En enormt lång strandpromenad inbjuder till långvarig hundrastning. Längs hela gångvägen sitter gamla foton, som visar livet i byn i början på förra seklet. Husen är vackert dekorerade och mellan stranden och huvudvägen löper charmiga, vindlande gränder.  Påsken är säsongens första, stora utflyktshelg och överallt snickras och putsas det - inkomsterna är på väg!

Vackra hus med målade dekorationer.

Den här illusionsmålningen lurar verkligen ögat!

Kyrktornens kakelkupoler är som en godispåse.

Bilder från förr på gågatan. Kolla i bakgrunden: basen för de fiskrensande kvinnorna.

Fotriktig dirigent!

Visst har italienska polisen vespa, 

hur skulle de annars kunna jaga bovar i gränderna?

En elbil, ropar Bosse och vill gärna provköra.

Gitarr för bläckfisk?

Vi och Kajsa älskar de kilometerlånga strandpromenaderna.

Stränderna städas inför påsken. 

Kommer de att få start på denna rosthög?

Vilka gäster väntar de sig på campingplatsen? 

Två meter bred väg och återvändsgata!

Möte i MU

Jag är lite kluven till firandet av Kvinnodagen på Sicilien. Det verkar vara just en enda dag som hänglåset snäpper upp och kvinnorna släpps ut från hemmets fångenskap och får flyga fritt. Som en svärm färgglada fjärilar svävade de in på den restaurang, där vi med våra vänner Eva och Lars beslutat att äta middag. Vi befann oss i San Vito lo Capo, Siciliens nordvästra hörn. En ljuvlig badort i vackert väder, men Eva och Lars, som sedan fyra år hyr lägenhet där 8-9 månader om året, var deppade över den gångna vinterns regn och kyla.
Som tur var kom vi en stund före de 50-60 fjärilarna, som höjde ljudnivån upp över takåsarna. Lars och Bosse var de enda männen på restaurangen och blev utan den söta mimosakvisten med rosett och cellofan, som förärades alla kvinnor. En speciell matsedel presenterades som ett hoprullat ark med guldband. De manliga kyparna rörde sig som smidiga matadorer mellan bord, barnvagnar och Kajsa, som då och då försågs med vatten. Kvinnorna hade stajlat sig och trippade nöjt omkring på sina stilettklackar. Deras behållning blev en glammig kväll, god mat och gott vin. Männens vinst blev ett härligt klirr i kassan.

Eva och jag viftar med våra mimosakvistar.

Vädergudarna i MedelhavsUnionen (MU) hade samlats för höstmöte. 
Prognoserna om kommande vinterns väder var redan mailade till
alla SMHI-stationerna i Europa som hade betalt sin prenumeration. 
Men nu gällde det att besluta om det verkliga vädret.
Vädertipsen, som de sålt för dyra pengar,
var sådana de fått fram genom att dra lappar ur en hatt.
En kul grej en kväll med mjöd och helstekt gris.

Åskans gud, som alltid hänvisade till sin farfar Tor i Norden, blev som vanligt ordförande.
Han hade mest kraft i stämman. Guden Storm kunde visserligen sopa undan hans argument, men Åskan brukade ändå få sista ordet, även om moder Sol i kraft av sin förhandlingsförmåga lyckades få alla nöjda, med en känsla av att just de hade vunnit.
-Kvinnans list..., brukade Molnens gudinna nöjt nicka.
-Och lust..., tillade fader Måne som ofta körde rollbyte med moder Sol,
allt för att förvirra och försvaga de andra vädergudarna.
Nåväl, guden Regn hade fyllt på vattenautomaten
och när alla fått var sitt glas kunde mötet börja.
-Jag röstar för att hela medelhavsområdet får sol hela vintern,
framförde moder Sol med glöd.-Det är nu bevisat hur viktigt det är med D-vitaminer.
-Men då blir ju vi arbetslösa, smattrade guden Hagel.
-Om jag måste gå på a-kassa, kommer jag inte att ha råd att åka runt och ösa ut mina monsunregn, skvalade Regn. Dom är inbokade sedan länge. Jag behöver min vanliga lön och helst OB-tilläggen också. Det är dyrt att ligga ute och jobba.
-Jag har också några jobb beställda, dånade guden Orkan.
Visserligen är jag glad om jag slipper,jag har liksom tappat kraften.
-Hörrni, era egoister, viskade guden Dimma. Kan ni inte sätta människornas bästa framför
era löner och arbetsvillkor? Ni kan få ledigt en vinter, Solen och Månen får gå jour.
Nu blev det ett förskräckligt rabalder.
Alla överröstade alla, det ven och dundrade och piskade genom luften.
Moder Sol vred på full ljusstyrka. Rummet blev lysande vitt och bländande. Det blev tyst.
-Jag är besvikna på er, som inte ens kan enas om vädret för vintern. Varsågoda, släng era väderprognoser i papperskorgen. Jobba var ni vill. Jag avgår!
Precis när moder Sol skulle trycka på delete, blåste Storm på pin kiv en pust mot henne.
Papperskorgen for iväg, ut genom fönstret och tippade vädren rakt ner mot Medelhavet.
Allt hamnade på Sicilien. Tråkigt nog hade Solen inte hunnit att slänga sitt väder i korgen.

Så kommer det sig nu att ön, sedan urminnes tider, inte haft så mycket Regn och Storm 

och så få soldagar under en hel vinter.

Vi i husbilen har därför beslutat att lämna vår favorit-ö två veckor tidigare än planerat.

Sicilien blev i vinter sophög för allsköns dåligt väder.

Naturen får ge vika när gudarna Regn och Storm far fram.

Vi besökte Mazzara del Vallo, en charmig stad med keramik som signum. 

Detta kommer sig främst av att borgmästaren är keramiker och har på "lediga stunder" 

utsmyckat hela staden: torg, väggar, urnor och otaliga, vindlande arabiska gränder.

 Åh, en mosaikvåg skulle passa fint vid slussen i Snäcke.

Svart-vitt kakel är snyggt!

Kaklad Fiat 500 är ännu snyggare!

Vi stannade naturligtvis på våra favoritplatser Bonagia och Cornino, två fiskebyar vid en paradisbukt med mäktiga berg i kanterna. När vi satt ute i stolarna, en fjuttig soltimme, kom ett gäng svenskar marscherande förbi med stavar och glatt humör. De skulle via den nya strandpromenaden ta sig bort mot Cornino och upp på berget Cofano. Två italienska guider berättade för oss att de regelbundet leder grupper från Sverige på vandringar i området. När vi stod vid Bonagia såg vi varje dag en gul Piaggo tuffa runt parkeringen för att rasta en stor, vit hund.

2 miljoner euro (från EU) kostar strandvägen bort till Cornino.

Berget Cofano - fin utsikt.

 Bukten mellan Bonagia och Cornino.

Härlig vandring uppför berget Cofano.

På Sicilien finns tre stora tempelområden. Här är vi på det till ytan största Selinunte. Bosse försöker bringa ordning på alla byggdelar som ligger kringströdda. Greker och romarna skulle varit gröna av avund om de sett nutidens byggställningar.

Vi tog också en sväng in i Trapani och blev kvar en vecka på grund av oväder. Uppkopplingen var finfin och eftersom jag prenumererar på Ztory, kan jag ladda ner och läsa alla svenska tidskrifter för 99 kronor i månaden. Vår dieselvärmare har gått i strejk (trots åtskilliga besök på JR-larm) så vi fick snåla med gasolvärmen. Det var bara att gotta in sig i filtar, springa ut med Kajsa mellan skurarna, flytta bilen i lä när stormbyarna vände och läsa allt från Se och Hör till Forskning och Framsteg.
Trapani är en modern stad, eftersom den bombades sönder i andra världskriget, men några vackra byggnader och smala, vindlande gator finns kvar.

Vakthunden innanför affärsdörren är insvept i en varm pläd.

Getter i storstan får lära sig trafikvett.

Så kom vi äntligen upp till San Vito lo Capo - en pärla i vackert väder!

Tyvärr var det regn och rusk även här och vi tog in på camping några dagar för att tvätta, få elvärme och laga god mat i ugnen. Och förstås träffa vännerna Eva och Lars, som vi mötte här för tre år sedan. Då tipsade vi dem om att låna böcker via läsplattor, nu hetsade vi Lars att köpa en surfplatta och läsa tidningar via Ztory. Kul att föra civilisationen till Sicilien!

Nu har vi bara Palermo och norra kusten kvar innan vi lämnar vår ö för denna gången.

 Svart springare slår snett uppåt.

Hallå! Vem är du? Vad vill du? 

Ska jag ta den... eller den... eller den....?

Siciliens symbol - den treuddiga ön.

BIKINIBRUDAR

När vi tuffade västerut utefter Siciliens södra kust, var det dags att göra en avstickare upp i bergen: till Agrigento, keramikstaden och Piazza Armerina, mosaikstaden.
Utanför den senare ligger Villa del Casale, en enormt stor anläggning med bad, sällskapsutrymmen, sporthallar plus bostad för ägaren. Den byggdes c:a 200 f.Kr, men begravdes i lera vid en översvämning på 1100-talet och upptäcktes inte förrän på 1800-talet. Tack vare leran var nästan alla mosaikarbeten intakta, när man grävde fram byggnaderna. Vi har besökt Armerina förut utan att hitta platsen, men nu gav vi oss katten på att leta upp den. Vilket inte var det lättaste. De smala vägarna slingrade upp och ner i bergen, flera gånger körde vi fel och där vi trodde att vägarna var oframkomliga, kom det alltid en enorm turistbuss dundrande.
Äntligen - där nere i dalen såg vi en stor, välskött parkering med souvenirbodar - framme!
-Vill ni stanna över natten, frågade den vänlige p-vakten.
-Oops! Ja, tack, sa vi och var lyckliga över att inte behöva krångla oss därifrån samma dag.
Det kostade 5€. Rimligt tyckte vi och hittade en vattenkran på ett uthus. Fylla, fylla.
Nästa dag vandrade vi upp till anläggningen, vackert inbäddad i dalgångens grönska och med ganska mycket kvar av byggnaderna med de 63 rummen. (Börjar bli lite trött på stenhögar som kräver mycket fantasi.)
Men, det som gör Villa del Casale till en enastående sevärdhet, är mosaiken. 120 miljoner pyttepyttebitar av olika stenarter, bildar fantastiska bilder och berättelser. Det mest kända är nog rummet med hela golvet fyllt med bilder på idrottande kvinnor, klädda i bikini.
Badanläggningen är i sig ett mästerverk med sinnrika kanaler för varmvatten och ånga. Rum för sport, bad, massage, samvaro, fester - ja, det hela är överdådigt! Man går på broar högt uppe i rummet och får en fin överblick över konstverken. Märkligt är att det finns många djur avbildade som aldrig har funnits på Sicilien; ex. elefanter, kameler och tigrar.

De vackra salarna har varje cm av golven täckta med mosaikbilder.

Högsta klass på hantverket. Man tror att konstnärer från nordafrika utförde arbetet.

Stenbitarna är lika små som tumnageln på en baby.

De berömda idrottande bikinibrudarna.

Att köra igenom Piazza Armerina med en stor husbil är en skräckupplevelse!

Men vägen dit är vacker.

Vi beslöt också att besöka Caltagirone, keramikens huvudstad, även om vi varit där två gånger förut. Staden ligger på en kulle, utsikten är fantastisk i solnedgången. Där finns en starkt lutande asfaltplan för husbilar, men vattenkranen är trasig och tömningsrännan igenlagd. Drivor av skräp kantar planen och när vi stod där kom en bilist med bagaget full av fågelburar, som han rengjorde, 

medan sönerna sprang runt och sköt smällare. 

Tvärs över gatan, på en bakgård, stod två vargliknande hundar, 

som vrålade ursinnigt när de fick syn på Kajsa.

Vi kände oss därmed inte så välkomna, men tog ändå en promenad i de smala gränderna.

 Det går inte att ha vilka bilmodeller som helst. Hushörnen har många skavsår.

Tacksam när vrålande varghundar står bakom välgjorda staket.

 De 142 kakelklädda trappstegen upp till kyrkan.

 Hisnande vyer vid solnedgången.

Skönt att inte behöva bry sig om dessa skyltar under vintersäsongen!

Luftig byggstil och billig - lastpallar kan man ju få gratis.

Kajsas stora hobby, när vi är på promenad, är att rulla sig på marken, oavsett underlag. En dag blev hon som tokig och kliade sig på örat och rusade runt och ruskade. Det gick inte att peta i örat, så vi fick söka en veterinär, Monica. Hon kunde ingen engelska, men skrev på sin mobil, som översatte via Google och det blev naturligtvis obegripligt. Men hon hade en väninna som kunde engelska och som kom ilande. Det gick inte att kolla i örat, Kajsa bara vrålade. Vi fick komma nästa dag, Kajsa skulle sövas. Vi fick ta risken själva, eftersom hon är såpass gammal, 12 år. Allt gick bra och veterinären fiskade till slut upp ett långt pinjebarr, format som ett V. Det satt som som en hulling nere i hörselgången och gjorde naturligtvis väldigt ont. Medan Kajsa vaknade upp firade vi med glass och kaffe i solskenet på en servering. Puh, det var en lättnad!

Veterinär Monica kollar att Kajsa sover gott.

Visst var det värt att fira att barret kunde fiskas upp!

Eftersom hela januari har innehållit  varenda oväderstyp som tänkas kan: 

åska, stormbyar, hagel och slagregn har vi häckat på en enda plats - San Leone.

En underbar strandpromenad löper från en hamn till en lång, fin strand. Många husbilar har rullat ut och in på hamnplattan under månaden. Vi har stått där på natten (då vi smugit till en restaurang och "lånat" vatten), men dagtid på en annan stor plan vid havet med bra uppkoppling. Några km uppåt i landet ligger Agrigento, med Italiens största tempelområde. Naturligtvis tog vi en promenad vid de mest välbevarade byggnaderna, även om det nu var slut med "gratis inträde för pensionärer". Vi bidrar naturligtvis gärna till att få balans i Italiens ekonomi.

Hamnplanen vid San Leone. Ingen husbilsåkare vill betala 24 €/dygn på de 

två campingplatser som finns där. Rena ockern! Men - så är de tomma också.

Det välbevarade, vackra Concord-templet med en störtad Ikaros.

Här härjade mer aggressiva erövrare med mottot:

slå sönder och slå ihjäl! Ingen känsla för kultur.

Mandelblom.

Har man inga björkstammar, så får man ta kaktusblad.

Den som retar sig på skräp och sopor, ska inte åka till Sicilien. 

Pantsystemet, återvinning och "Håll Italien rent"- kampanjer har inte nått hit än.

Att vika ihop kartonger är heller ingen kunskap som finns. Tre jättelådor fyller en stor soptunna och "om dom andra inte får plats med sitt skräp, är ju inte mitt ansvar".

Ofta har vi sett hur man sitter i bilen och smaskar i sig panini, pizza eller kebab och samtidigt med ett belåtet rapande, veva ner fönstret och slänga skräpet utanför. Vips, så är det borta!

Vika ihop kartonger? Nä, varför det, min fick ju plats!

Är skräpet utanför bilen - så finns det inte!

Så ska jag muntra upp er husbilsåkare med några personliga tips, som gör livet lättare.

Eftersom vi äter vegetariskt, så har jag hela tiden groddar på gång. Våra favoriter är mungbönor, B kallas numera "groddman" (inte en middag utan groddar). Hittade en fiffig groddapparat i en kinaaffär: en nätskopa med krok. När jag sköljt groddarna, hänger jag bara upp skopan för avrinning, så tar den ingen plats på bänkytan. Förr har vi haft en melaninskål till frukt. Den är hal och samlar skräp i botten, svårt att få bort fläckar på det materialet. Hittade en låg bakform i silikon - perfekt som fruktskål. Glider inte på glashällen och är lätt att göra ren. Och så kan man ju baka en kaka om man har ugn. Finns på Clas O för en hundring. Där hittade jag också en mjölkvisp till den heliga cappuchinon. För er som tröttnat på batteridrivna sådana är den perfekt, tryck bara på skaftet, så snurrar vispen. Runt 40 kr.

Och - ni som har en Omniaugn: använd den, den är suverän! Har träffat många som har en i gömmorna, men inte använder den. Behöver ingen annan ugn!

Fiffig grodd-skopa.

Praktisk fruktskål som inte glider omkring.

Manuella mjölkvispen - alltid redo!

Min käraste kökspryl: Omniaugnen!