måndag 9 februari 2015

BIKINIBRUDAR

När vi tuffade västerut utefter Siciliens södra kust, var det dags att göra en avstickare upp i bergen: till Agrigento, keramikstaden och Piazza Armerina, mosaikstaden.
Utanför den senare ligger Villa del Casale, en enormt stor anläggning med bad, sällskapsutrymmen, sporthallar plus bostad för ägaren. Den byggdes c:a 200 f.Kr, men begravdes i lera vid en översvämning på 1100-talet och upptäcktes inte förrän på 1800-talet. Tack vare leran var nästan alla mosaikarbeten intakta, när man grävde fram byggnaderna. Vi har besökt Armerina förut utan att hitta platsen, men nu gav vi oss katten på att leta upp den. Vilket inte var det lättaste. De smala vägarna slingrade upp och ner i bergen, flera gånger körde vi fel och där vi trodde att vägarna var oframkomliga, kom det alltid en enorm turistbuss dundrande.
Äntligen - där nere i dalen såg vi en stor, välskött parkering med souvenirbodar - framme!
-Vill ni stanna över natten, frågade den vänlige p-vakten.
-Oops! Ja, tack, sa vi och var lyckliga över att inte behöva krångla oss därifrån samma dag.
Det kostade 5€. Rimligt tyckte vi och hittade en vattenkran på ett uthus. Fylla, fylla.
Nästa dag vandrade vi upp till anläggningen, vackert inbäddad i dalgångens grönska och med ganska mycket kvar av byggnaderna med de 63 rummen. (Börjar bli lite trött på stenhögar som kräver mycket fantasi.)
Men, det som gör Villa del Casale till en enastående sevärdhet, är mosaiken. 120 miljoner pyttepyttebitar av olika stenarter, bildar fantastiska bilder och berättelser. Det mest kända är nog rummet med hela golvet fyllt med bilder på idrottande kvinnor, klädda i bikini.
Badanläggningen är i sig ett mästerverk med sinnrika kanaler för varmvatten och ånga. Rum för sport, bad, massage, samvaro, fester - ja, det hela är överdådigt! Man går på broar högt uppe i rummet och får en fin överblick över konstverken. Märkligt är att det finns många djur avbildade som aldrig har funnits på Sicilien; ex. elefanter, kameler och tigrar.
De vackra salarna har varje cm av golven täckta med mosaikbilder.

Högsta klass på hantverket. Man tror att konstnärer från nordafrika utförde arbetet.

Stenbitarna är lika små som tumnageln på en baby.

De berömda idrottande bikinibrudarna.

Att köra igenom Piazza Armerina med en stor husbil är en skräckupplevelse!

Men vägen dit är vacker.

Vi beslöt också att besöka Caltagirone, keramikens huvudstad, även om vi varit där två gånger förut. Staden ligger på en kulle, utsikten är fantastisk i solnedgången. Där finns en starkt lutande asfaltplan för husbilar, men vattenkranen är trasig och tömningsrännan igenlagd. Drivor av skräp kantar planen och när vi stod där kom en bilist med bagaget full av fågelburar, som han rengjorde, 
medan sönerna sprang runt och sköt smällare. 
Tvärs över gatan, på en bakgård, stod två vargliknande hundar, 
som vrålade ursinnigt när de fick syn på Kajsa.
Vi kände oss därmed inte så välkomna, men tog ändå en promenad i de smala gränderna.

 Det går inte att ha vilka bilmodeller som helst. Hushörnen har många skavsår.

Tacksam när vrålande varghundar står bakom välgjorda staket.

 De 142 kakelklädda trappstegen upp till kyrkan.

 Hisnande vyer vid solnedgången.

Skönt att inte behöva bry sig om dessa skyltar under vintersäsongen!

Luftig byggstil och billig - lastpallar kan man ju få gratis.

Kajsas stora hobby, när vi är på promenad, är att rulla sig på marken, oavsett underlag. En dag blev hon som tokig och kliade sig på örat och rusade runt och ruskade. Det gick inte att peta i örat, så vi fick söka en veterinär, Monica. Hon kunde ingen engelska, men skrev på sin mobil, som översatte via Google och det blev naturligtvis obegripligt. Men hon hade en väninna som kunde engelska och som kom ilande. Det gick inte att kolla i örat, Kajsa bara vrålade. Vi fick komma nästa dag, Kajsa skulle sövas. Vi fick ta risken själva, eftersom hon är såpass gammal, 12 år. Allt gick bra och veterinären fiskade till slut upp ett långt pinjebarr, format som ett V. Det satt som som en hulling nere i hörselgången och gjorde naturligtvis väldigt ont. Medan Kajsa vaknade upp firade vi med glass och kaffe i solskenet på en servering. Puh, det var en lättnad!
Veterinär Monica kollar att Kajsa sover gott.

Visst var det värt att fira att barret kunde fiskas upp!

Eftersom hela januari har innehållit  varenda oväderstyp som tänkas kan: 
åska, stormbyar, hagel och slagregn har vi häckat på en enda plats - San Leone.
En underbar strandpromenad löper från en hamn till en lång, fin strand. Många husbilar har rullat ut och in på hamnplattan under månaden. Vi har stått där på natten (då vi smugit till en restaurang och "lånat" vatten), men dagtid på en annan stor plan vid havet med bra uppkoppling. Några km uppåt i landet ligger Agrigento, med Italiens största tempelområde. Naturligtvis tog vi en promenad vid de mest välbevarade byggnaderna, även om det nu var slut med "gratis inträde för pensionärer". Vi bidrar naturligtvis gärna till att få balans i Italiens ekonomi.

Hamnplanen vid San Leone. Ingen husbilsåkare vill betala 24 €/dygn på de 
två campingplatser som finns där. Rena ockern! Men - så är de tomma också.

Det välbevarade, vackra Concord-templet med en störtad Ikaros.

Här härjade mer aggressiva erövrare med mottot:
slå sönder och slå ihjäl! Ingen känsla för kultur.

Mandelblom.

Har man inga björkstammar, så får man ta kaktusblad.

Den som retar sig på skräp och sopor, ska inte åka till Sicilien. 
Pantsystemet, återvinning och "Håll Italien rent"- kampanjer har inte nått hit än.
Att vika ihop kartonger är heller ingen kunskap som finns. Tre jättelådor fyller en stor soptunna och "om dom andra inte får plats med sitt skräp, är ju inte mitt ansvar".
Ofta har vi sett hur man sitter i bilen och smaskar i sig panini, pizza eller kebab och samtidigt med ett belåtet rapande, veva ner fönstret och slänga skräpet utanför. Vips, så är det borta!

Vika ihop kartonger? Nä, varför det, min fick ju plats!

Är skräpet utanför bilen - så finns det inte!

Så ska jag muntra upp er husbilsåkare med några personliga tips, som gör livet lättare.
Eftersom vi äter vegetariskt, så har jag hela tiden groddar på gång. Våra favoriter är mungbönor, B kallas numera "groddman" (inte en middag utan groddar). Hittade en fiffig groddapparat i en kinaaffär: en nätskopa med krok. När jag sköljt groddarna, hänger jag bara upp skopan för avrinning, så tar den ingen plats på bänkytan. Förr har vi haft en melaninskål till frukt. Den är hal och samlar skräp i botten, svårt att få bort fläckar på det materialet. Hittade en låg bakform i silikon - perfekt som fruktskål. Glider inte på glashällen och är lätt att göra ren. Och så kan man ju baka en kaka om man har ugn. Finns på Clas O för en hundring. Där hittade jag också en mjölkvisp till den heliga cappuchinon. För er som tröttnat på batteridrivna sådana är den perfekt, tryck bara på skaftet, så snurrar vispen. Runt 40 kr.
Och - ni som har en Omniaugn: använd den, den är suverän! Har träffat många som har en i gömmorna, men inte använder den. Behöver ingen annan ugn!

Fiffig grodd-skopa.

Praktisk fruktskål som inte glider omkring.

Manuella mjölkvispen - alltid redo!

Min käraste kökspryl: Omniaugnen!


onsdag 7 januari 2015

POSTTRAUMATISK UPPLEVELSE

Skulle bara köpa fem frimärken. Hade några fina vykort som skulle iväg till hemlandet. Småbutikerna "tabacchi" säljer inte frimärken om man inte samtidigt köper vykort.
Alltså letade vi upp Posten, när vi var i Modica för att provantiera. Den ligger på en smal, livligt trafikerad gata. Bosse smällde igång varningslamporna (som en äkta italienare) och låste in tre parkerade bilar, medan jag sprang de hundra metrarna bort till Posten.
Oopps, där var det mycket folk, ja, det var ju dagen före nyårsafton. Folk hade väl inget annat för sig. Det fanns fyra bokstäver att välja på för att trycka ut en kölapp. En ung tjej visade mig att jag skulle trycka på P (kön för frimärken).
Väntade, väntade, väntade.
15, 25, 40 minuter. Svetten lackade, tänkte på Bosse och husbilen och de instängda bilarna.
Många postkunder som kommit in efter mig, fick klartecken på sina bokstäver.
Pling:A, pling:E, pling:A, pling:E.
Inget pling P. Visade min lapp, pekade på klockan till mannen i närmaste luckan. Han hade tjock tröja och halsduk, tjockt svart hår och djupa rynkor i pannan. Han ryckte på axlarna och tryckte: pling A,E,A.
Då såg jag att folk stod med inbetalningsavier och sedlar i händerna. Herregud, folk betalade sina räkningar på Posten! Jag förflyttades tillbaka till 1800-talet; jo, då hade vi också betalat våra skulder på Posten.
Efter en timme, när jag valde mellan att börja gråta eller spränga lokalen i bitar, kom P och numret före mig upp. Ställde mig i startposition, men efter fem minuter hade jag kramp i höger skinka och gav upp, slappnade av och då - pling: P och mitt nummer!
Gick fram till pannrynkaren och sa: Cinque stampa (fem tryck) men slog samtidigt näven i disken, vilket gjorde att han förstod att det skulle vara frimärken (franco bollo).
-Cartolina? frågade han med ännu djupare veck ovanför blicken.
-Si, braverade jag med det ord jag kan bäst på italienska.
Han gick ut i ett annat rum. Han försvann. Tänk om han inte hade frimärken för Skandinavien och åkte till Palermo för att hämta? Skulle jag snubbla på målsnöret?
Efter en evighet kom han tillbaka. Lade en bunt frimärken framför mig. På hälften av dem var det en vacker fågel. Jag tror jag sa Gott Nytt År innan jag lämnade honom, men jag är inte säkert. Utmattad och omtöcknad stapplade jag ut i kvällsmörkret.  Utanför posten stod en husbil med varningslamporna på. Bosse och Kajsa stod på trottoaren och stirrade på mig när jag kom emot dem.
-Fråga inget, säg inget, jag tål ingenting om tid och klockan just nu, väste jag och kände mig som en tryckkokare. Bosse lade in växeln och gled iväg. Släckte varningsblinkern.
Ska bara hålla mig till elektronisk kommunikation i framtiden. Frimärken tär på nerverna.

Solen går ner över goda och onda
- även över den italienska Posten.

Vet inte om vi börja bli gamla eller bekväma eller lata, men vi har under denna den tredje turen Sicilien runt, stått mycket mer och längre på husbilscampingar än vi brukar. Det blir liksom trögt att komma iväg, när vi vant oss vid servicehus och el. För att inte tala om hur mycket gott jag kan göra i den lilla bärbara ugnen. Just nu luktar det nybakat av B:s favoritlimpa med russin och mycket kryddor.
Stora platser med inhägnad bakgård på camping la Spaggietta vid Sampieri.

Vi har småskrattat åt alla jul-och nyårsprylar som husbilsfolket plockar fram, både de som fricampar och de på ställplatser. Nere vid stranden i Sampieri står två husbilar från Österrike. Det verkar som om de övervintrar där, prylarna runt bilarna är många. De hade snott en pinjetopp,
hängt på en massa krams och vips så blev det jul i den folktomma byn.

Föreningen för Fiat 500 har byggt årets charmigaste julkrubba.

En dag lagade jag en "Siciliansk Jansson": skar potatis och morötter i stavar, vispade ihop kokosmjölk, spad av matjefilé, kalles kaviar, grädde, salt o peppar. Varvade i en ugnsform och petade i matjesstrimlor, svarta oliver och soltorkade tomater. Ströbröd och mycket parmesanost ovanpå. Göööötttt!

Bakade hälsokaka med rivna äpplen och frökex, när vi tog avsked 
av våra vänner Christina och Åke, som tyvärr var tvungna att åka hem tidigare än planerat.
Så här ska fikat avnjutas: Christina, Åke och Bosse.

De långa stränderna inbjuder till aktiviteter. Sanden är hårt packad, så man kan både cykla, rida och promenera som på en vanlig landsväg. Ett gäng ryttare passerade husbilen, en av dem stannade upp, tittade på regskylten och frågade: Svezia? Jag nickade och han lyste upp: Zlatan Ibrahimovic!
Jag ville vara artig och sa (på påhittad italienska): ja, han har ju spelat i Milan.
-No, no, sa italienaren och glodde på mig. -Han spelar ju i PSG. Skäms att inte veta det!
Sverige= Zlatan!

Härliga strandpromenader.

Många förfallna minnesmärken efter storhetstider med fiskeindustrier.

Hus i min stil! Arkitekterna verkar ha kul här.

Inspirerande att kika in i trädgårdarna.

En sådan utedusch vill jag ha!

Sampieri är en fd fiskarby, som slukats av turismen.
Både sjögubbar och båtar har fått gå i pension.

Bra låsanordning när man lämnar huset för vintern.

Det behöver inte vara dyrt att odla!

Kajsa tränar sig i vrålmorr och tandvisning inför dagens kattmöten.

-Mig skrämmer ingen, säger de sicilianska katterna.
-Inte ens en schnauzer från Svezia!











tisdag 16 december 2014

TÅR PÅ TAND

En tår på tand.
Nej, det handlar inte om alkohol, utan om en riktig gråt-tår från ögonvrån.
Man får väl tillåta sig att gråta om det plötsligt försvinner 8500 kronor ur plånboken?!
....
Doften av blommor förförde mig när jag klev nedför trappan.
Höll i räcket, det gör man i min ålder.
Man ska akta sig för att bli förförd, åtminstone så man tappar fotfästet,
vilket ju ändå är ganska vanligt i samband med förförelsen.
Hakan landade på räcket, till all lycka låg min hand emellan. Slapp därmed ett spräckt käkben. Tänk, vilken tur jag har! Bara en tandkrona som lossnade - en baggis. Går väl att limma dit igen.
Bosse erbjöd sig att fixa dit kronan, hans lager av lim är omfattande, där finns både tuber och burkar. Alltid skulle det finnas någon sort som inte smakade så starkt att den tog över chili, vitlök eller ingefära.
Jag tackade artigt nej och googlade fram en tandläkare, som befann sig bara 700 meter från platsen där vi stod med husbilen. Vi travade dit på eftermiddagen, efter siestan.


En Mercedes stod parkerad precis vid dörren, väntrummet var stort. Tre gröna skinnsoffor, placerade så att man inte behövde glo på varandra. Två personer hade slagit sig ner, bägge upptagna med sina mobiler. Jag kände igen ljuden, när det kom svar på facebook eller whatsapp.
En tv hängde på väggen, jag tittade intresserat en stund, innan jag hann uppfatta att det visades filmer från tandläkarens arbete. Borra si, dra ut en tand så, skruva i tandbenet. Huh!

Annons för tandläkarinstrument. Ja, är försäljarna kvinnliga och avklädda,
så förstår man ju att affärerna går lysande! Hallå italienska DO!

Inne på mottagningen möttes jag av Mäster själv, Vittale. Specialist på implantat. Han hade varit förutseende nog att placera sin mottagning i Siciliens största turistområde, Naxos och Taormina.
Bra kundkrets: välbeställda gamlingar med generösa reseförsäkringar.
Eller kanske kändisar och filmstjärnor, här hålls en stor filmfestival varje år.
Han var trevlig, kunde engelska och hade besökt Malmö (gillade Sverige) på en implantatkongress.
Såg ut som en figur i en James Bond-film (på den snälla sidan).
Han undersökte tanden, fick se på kronan, som jag förvarade i en glasburk, rendiskad efter svartolivkräm.
Jag fick ställa mig i en rymdliknande, halvcirkelformad maskin, som snurrade runt mitt huvud och spelade musik, medan den röntgade minsta vrå av mitt tandgarnityr.
-Det går inte att limma dit den, vi måste göra en ny krona och sätta fast den med en skruv i den tandbiten som finns kvar.
Vad var det jag sa, tänkte jag? Han visste att jag var en försäkringskund.
-Vad kostar det? sa jag, när jag mödosamt reste mig upp från den mest designade tandläkarstol jag legat i. En tv-skärm med mina tandhalsar flimrade ovanför mitt huvud.

Det var längesedan denna stol var i bruk.

Jag tipsade Vittale om denna soffa, som fanns i grannhusets skyltfönster.
Vore inte det något för avslappnad behandling, gärna under narkos.

-Kom med till mitt kontor, sa Vittale och förde mig till ett rum som skulle gjort en president avundsjuk. På en stol satt hans tonårsdotter och blippade på sin mobil och önskade säkert att hennes pappa skulle sluta jobba och köra henne hem. Men, vem skulle då bekosta hennes dyrbara leverne?
Vittale krafsade ner en siffra på ett papper med hans namn och telefonnummer på: 240 euro.
-Du kan få en cd med dina röntgenbilder på, erbjöd han i samma ton som om han sålt sin senaste musikvideo till mig för endast 300 kronor.
-Visst, sa jag och kände med tungspetsen i kratern som fanns efter tandkronan. Bäst att ha alla bevis när jag bad försäkringsbolaget om ersättning.
Okej, sa jag, när han väntade på mitt beslut. Men du ska veta att jag har tandläkarskräck!
Han skrattade som om jag berättat en vits och viftade med händerna.
-No problem, log han och verkade inte ta mig på allvar. Tanden är rotfylld, den kan inte göra ont.
Redan samma eftermiddag fick jag komma och blev behandlad av en ung man med tatuerade rosor på ena överarmen. Hoppas att han inte hade löss, för då hade sköterskan också fått det. De stod tätt tillsammans ovanför mitt kisande ansikte, fnittrande, viskande när chefen kom på tal och ur ordsvallet kunde jag bara urskilja tre ord: Messi, Totti och bordell.
Rosenkillen byggde upp en tillfällig tand, som kändes som en kantig stenbit. Det var omöjligt att bita ihop käken, men efter idogt slipande blev det tätt i tandraden utan att tungan hängde ut.
Vid besöket på Vittales kontor, kom nästa chock.
-Vill du göra en krona till tanden?
Men - hade han inte givit mig ett pris för en färdig tand? Jag som gått och grunnat på om jag skulle lägga ut 2400 kronor och bestämt mig för att det var värt pengarna.
Denna gången skrev han 600 euro på lappen.
Han ville alltså ha nästan 6000 kronor till för att göra klart! När det snurrat färdigt i huvudet, insåg jag att det var bara att löpa linan ut. Jag kunde inte gå med en oformad stenbit i munnen.
-Okej, sa jag, precis som om 600 euro var precis vad jag råkade ha i fickan när jag gick på strandpromenaden och kanske hade tänkt att köpa en glass.
Vittale, Bonds kompis, nickade nöjt och gav mig en ny tid.
-Ja, det tar en vecka. Vi har ju inga färdiga tänder liggande här i lådorna.
Avgjutningen var snart klar och en vecka senare sattes tanden på plats. Rosenkillen plågade mig ganska länge innan han fått tandkött och annat löst dit det skulle vara.
Inte mindre plågsamt blev det att lämna ifrån mig 600 euro.
Det kunde ha blivit väldigt mycket glass för de pengarna!

Visst är det värt 8500 kronor!

För att fira och testa den nya tanden, gick vi och åt pizza.
Bosse grinar belåtet över sina hela tänder.

Testar min favvomöbel, bänkar och bord
gjorda av avgassystem!


Som sympatiåtgärd bet sen Bosse av en bit av en framtand! (Onödigt, om ni frågar mig.)
Letade upp en tandläkare i Pozzallo, som gärna ville ha 200 euro för att göra en ny bit, men Bosse, som  älskar att pruta, fick ner priset till 125 euro. Han skulle varit med mig i Naxos!
När han besökte tandläkaren, strosade jag längs havet med Kajsa och blev snart uppraggad av en äldre gentleman, som nästan grät av glädje över att få lägga armen om en blond, svensk dam!


Efter dessa vådliga äventyr i tandbranschen, har vi nu hittat en fin plats vid havet där vi tänker stanna över jul och nyår. Det har blåst hårt senaste dygnet, men termometern är snäll och visar på 18-19 grader på dagarna. Vid stranden har det bildats skumbollar - med lite fantasi ser det ut som snö!

Härlig plats för julfirandet! Marina di Modica.


Härliga promenadvägar åt alla håll.