Korintkanalen
För att spara
200 sjömil runt Peloponnesos, byggdes Korintkanalen mellan åren 1881 och 1893.
Även för att slippa runda Kap Matapan, halvöns sydspets, fruktad för sitt
stormiga hav. Det var sjöfarten från Italien till Aten som fick ta risker och
en lång omväg, även om båtarna ofta drogs över Korintnäset på en stenlagd
väg! På den tiden kunde
ingenjörerna inte föreställa sig hur dagens båtar skulle se ut, därför beräknades att ett
segeldjup på 8 meter och en bredd på 23 meter skulle räcka för att bogsera igenom
dåtidens skepp. På 30 minuter drogs fartygen den 6300 meter långa sträckan.
Många spadtag har männen (slavar, krigsfångar?) tagit för att gräva den 50
meter djupa kanalen, det är nästan så att vart och ett syns på de sluttande
väggarna. Turligt nog lyckades varken Tyrannen av Korinth eller Kejsar Nero
gräva kanalen, då hade det kanske bara blivit en kanotled! Visst är det
hissnande att stå på gångbron och se det enorma diket, men allt runtomkring
förtar upplevelsen: kiosker med tingeltangel, tiggande romerbarn och flockar
med aggressiva hundar.
Mykene
Det var tysken Heinrich Schliemann som upptäckte och började
gräva ut Mykene, en stor bosättning, belägen på en kulle med milsvid utsikt
över landskapet. Märkligt nog en bra bit in i landet, de flesta städerna
skapades vid kusterna, av praktiska och ekonomiska skäl.
Schliemann, som upptäckte Troja, grävde i Mykene fram enorma
gravkammare, fann den grav han trodde var Agamemnons, befälhavare för expeditionen
till Troja, där den dödes ansikte var täckt med en guldmask. Forskare har sedan
beräknat att den döde istället var konungen Atreus. Graven var byggd som en
igloo med en taksten, som passade exakt i sista takhålet. En 9 meter lång och
120 ton tung sten ligger över ingångsporten, forskarnas gissningar har ännu inte
givit något svar på hur den kom dit.
Vid Mykene finns ett museum, som måste vara en guldgruva för
att inspirera keramiker!
Ruinhögar efter den högtstående kulturen Mykene.
Så häftigt att de hade mellanschnauzer redan på mykenska tiden!
Stannade några dagar i Kiola, på norra kusten och träffade caféägaren Filippo och hans enorma Akita Inu, snäll och vänlig. Filippo tog hunden i knät och körde sin scooter upp i bergen och rastade honom två gånger om dagen! F var mycket hjälpsam, skjutsade oss omkring och hjälpte oss få bra biljetter till färjan för hemfarten. Bra rabatt om man var över 60 år!
Vackra hotell, alldeles på stranden, stod tomma och vandaliserade.
Den ekonomiska kraschen har drabbat många.
Proffsig gatukonst såg vi överallt.
En kväll när vi var ute och gick träffade vi en hund som bodde på trottoaren!
Han var så vänlig, så han kan inte ha gjort tjänst som vakthund.
Ibland har vägarna liksom givit sig iväg!
Dom rostade kaffe i en liten affär. Gissa om det luktade gott!
Gulle gulle-café!
Gulle gulle-bil med jordfräs!
Vatten finns överallt, men man behöver lite egna manicker!
Närmare vågskvalp i kaffet kan man inte komma!
Vi träffade på ett franskt par, som åkt Afrika runt i 2 år!
Pytteliten ökenjeep, allt sköttes utomhus.
Den här arkitekten gillar jag!
Tack och adjö!
Avslutningsresan för vintern följde norra kusten
till storstaden Patra, där vi tar färjan till Venedig: 33 timmars färd, för 453
euro, med ”camping onboard”. Vi valde den smala kustvägen och hittade massor
med mysiga byar, bra nattplatser och fina badvikar. Efter att ha kollat
färjeläget körde vi igenom Patra och följde kusten söderut för att tillbringa sista
dagen med sol och bad. Vägen slingrade i vattenbrynet, caféstolarna var nästa
våta av vågskvalpet och vi fick en fin plats direkt vid en badvik. Tyvärr blev
vi ”överfallna” av tiggare och prostituerade, vi förstår nu att Patra är en
stad som drar till sig illegala immigranter. Grekland har fått mycket kritik för urusel behandling av
asylsökanden. Vid färjeläget såg vi ett 20-tal unga män som klättrade över höga
staket, vi blev varnade för att stå på mörklagda platser och husbilen blev
noggrant genomsökt i jakt på immigranter som kunde ha gömt sig i bilen, för att lifta med till ett annat land.
Farväl Patra, farväl Grekland, säger Bosse.
Grekland har visat oss sin bästa sida: skönheten i
bergen och stränderna, vänlighet och hjälpsamhet hos folket. Tack – vi kommer
gärna tillbaka!
Tack alla ni som följt bloggen och följt oss på resan! Nu
blir det full fart hem genom Europa och sommarens jobb som slussvakter på
Dalslands kanal! Gå in på deras hemsida och läs min blogg , ”ingé snack –
Snäcke!” den kommande sommaren!
Sista solnedgången.
Visst liknar det hötorgskonst,
man tror inte att det är möjligt att naturen har dessa färgtoner!
