TVÅ GURKSKIVOR

Vi testade ett nytt grepp på denna resa till Grekland: att stå på camping en månad.

Vi valde Mani Beach på södra Peloponnesos, belägen vid en av Greklands finaste stränder.

Våra kompisar förhandlade fram ett specialpris: 13 euro per dag, inkl el och wifi.

Tre husbilar stod där sedan länge: engelsmannen David (som hade sin fru i Australien, ”vi har en jättefin relation”, det tror sjutton det, när dom aldrig träffades!), schweizaren Heinz, som hade spännande odlingar runt sin husbil och ett trevligt tyskt par. Vi och våra kompisar fördubblade beläggningen och gjorde kokerskan Stavroula glad. Hon lagade ibland grekiska rätter och alla gladdes åt att sätta sig vid dukat bord. Ena gången serverades moussaka, andra souvlaki, grillspett. När vi frågade om priset, kostade det 6 eller 7 euro, när vi betalade kostade det 1 euro till – det var en brödskiva, som alltså kostade 9 kronor! Nåväl, jag sa nej till middagen och förklarade för Stavrula att jag inte äter kött.

-Åh, madam, då ska jag göra en vegetarisk tallrik, utropade hon.

När hon serverade oss, kom hon till mig med en liten tallrik med en tomatklyfta och två gurkskivor på! När hon såg min häpna min, frågade hon om jag ville ha potatis.

-Ja tack, sa jag, för att få något i magen och fick genast två matskedar stekt potatis!

Jag betalade inte för maten!

Vegetarisk mat på grekiska + bröd à 9 kronor.

Heierdal drev med en vassbåt, men jag tänkte driva på en solstol 

och bevisa att strömmarna kommer att föra mig till Karibien!

Guden Zeus på tronen, med sin rasande vakthund Argos!

Vi lämnade campingen och följde Julian och Stina i spåren, styrde söderut mot en av landets största turistattraktioner, ön som kallas Grekland Gibraltar, där staden Monemvasia ligger.

Det 350 meter höga berget reste sig ur havet vid en jordbävning år 350 e. Kr och senare byggdes en bro över till ön och staden Monemvasia byggdes på två klipphyllor. På den övre  bodde överheten och på den nedre tjänstefolk och hantverkare. På 1400-talet bodde 50.000 människor där. Idag bebos enbart den nedre delen och har 800 invånare (enligt rykte rika italienare) och där finns ett stort antal affärer och restauranger. Staden ligger ut mot havet, strategiskt i dåtidens farled mellan Italien och Svarta havet och var självförsörjande, tack vare handel och sjöröveri! Det sistnämnda tillämpas till viss del än idag, då en vanlig pizza kostar drygt 100 kronor!

Kyrkorna är som gräddbakelser!

Här gäller det för hästarna att inte snubbla!

Åh, där dyker Greklands Gibraltar upp!

Ut mot havet, på högra sidan, ligger staden Monemvasia.

Husen smälter i den stora klippan...

...hela staden är byggd i ett sammanhängande stycke...

...charmiga gränder med bostäder och restauranger.

På den branta sluttningen utanför stadsmuren

står en vit häst! Har den spikskor?

I vattnen runt ön simmar enorma havssköldpaddor.

Var fjärde minut sticker de upp huvudena för att andas.

Kul att göra utflykter: vart tar vägen vägen?

Jo, vi hittar en fin strand med rejäl parkering.

ABBADJI = boule!

Med en stövares luktförmåga, spårar jag ständigt upp boulebanor i de samhällen, där vi landar några dagar. I vår favoritstad Preveza (storlek som Åmål) hittade jag en bana och pratade kroppsspråk med en 200-årig grek som satt där på en bänk. Jag sa "Soidhia", han sa "Palme",  jag sa: när spelar dom boule här?, han sa: kl 5!
Prick 5 var jag där när de grekiska gudarna trädde in på arenan. De vinkade inbjudande att vi fick vara med, men B avböjde artigt. Han tog hand om Kajsa.
Jag spelade med dem i fyra dagar, lärde mig att det heter Abbadji (fonetiskt) och för att jag skulle komma ihåg ordet, sjöng de en Abba-låt och spelade luftgitarr. Jag hängde med bra i spelet och vi blev jättekompis med Panos, en elektroingenjör, med en enorm samling med gamla mc, som han visade bilder på i sin surfplatta. De frågade om de fick komma till Sverige och spela mot vår klubb i Åmål och när jag bjöd in dem, fick jag samtidigt lova att de skulle få vinna!

Mina boulevänner, Panos är tvåa fr vänster.

Jag har gjort en fiffig uppfinning! Mitt ena öra har börjat läcka in vatten när jag badar. Eftersom jag älskar att simma under vattnet, ställer det till problem. Använder därför en öronpropp. Glömmer öronproppen och fortsätter att ha problem. Kläckte idén att binda fast proppen vid baddräkten, så att den alltid skulle vara med när jag gick till stranden!

Fäst med guldtråd, förstås!

B:s födelsedag närmar sig med stormsteg. Dagarna är fyllda med tårtbak och ljusstöpning!

De storslagna firarplanerna kom av sig när jag läste i guideboken, att grekerna slutar att fira sin födelsedag, när de fyller 12! Efter det firar de istället sin namnsdag. Grekbarn har sedan urminnes tider fått namn efter mor-och farföräldrar, men senaste flugan nu är att döpa barnen efter hjältar i den grekiska mytologin. Kan det vara en önskan att med hjälp av övernaturliga krafter ta sig ur den urusla ekonomiska situationen i landet?!

Här inne BOR det någon som inte har haft råd med gångjärn till dörren.

Mina etologiska studier av den grekiska kulturen, har hittills resulterat i en ovetenskaplig slutsats:

grekerna är hungriga och lata!

I varje by och stad pilar ett stort antal mopedbud med pizzabehållare, kors och tvärs, dygnet runt.

Annars läser jag att grekerna är det folk i Europa som oftast äter på restaurang, särskilt på söndagar.

Priserna i Grekland är höga: diesel, camping, mat är som hemma, 

att äta ute är något billigare än i Sverige.

B har sin egen prisjämförelse i Kellogs Cornflakes och var nära att lämna landet, 

när han såg att ett kilo kostar 100 kronor, mot 35 kr i Sverige!!

Men sjukvården är gratis fick jag erfara, när jag uppsökte akuten 

för en starkt inflammerad lilltå (skorpionbett?)

Och utanför sjukhuset stod 6 (SEX) ambulanser klara för utryckning!

Elvis-pizza på väg ut till hungriga greker.

B tränar på att gilla café-livet.

Vi gjorde en utflykt till en av de otaliga fornlämningar från den grekiska storhetstiden.

Vi besökte en amfiteater, en lång stadsmur och en äng med sluttande sidor, som jag direkt såg var den första olympiska arenan. För att känna på historiens vingslag, gjorde jag ett hundrameterslopp med ett fantasilejon i hasorna. En fransk turist (han i bakgrunden) tyckte jag såg ut som Carl Lewis syster och jag vet inte än idag om jag ska ta det som en komplimang!

Visst är jag mer lik Carl Lewis än hans syster?!

De vackra porten i stadsmuren,

renoverad av nutidens greker.

Fiske dygnet runt - det är livet för grekiska män.

Pratade med njutande svenskt par från Landskrona,

som seglar i Medelhavet halva året.

Älskade Kurt Cobain, vig och vältränad, 

trots en hel del promille!

Så planterar man kryssbollarna här!

Raketer och hurrarop!

 Födelsedagsbarnet med sina bästa presenter. Äntligen Milka mjölkchoklad efter ett halvt års längtan!

Idag firar vi med pannkakstårta: att det igår var vår 1,5-åriga förlovningsdag och att B fyller år idag!

Vi närmar oss Innsbruck, alperna skymtar i fjärran, det är 19 grader varmt och solen lyser nästa hett! Att hitta uppkoppling på resan genom Tyskland har varit omöjligt - nu har vi tjuvkopplat in oss på en pizzeria, där B nu måste sitta och äta i timmar för att jag ska hinna utföra datorjobbet.
B firar sin nya vuxna stil med att inte lita blint på bilförarens Gud: gps:en! Ibland förvånar han mig med att göra tvärtom, när gps-guden med myndig röst beordrar "sväng vänster", säger han lugnt "asch, jag tar höger"! Ooaahh, att släppa kontrollen vid hans ålder - det är grymt häftigt! Vad ska hända härnäst?!

Bosse o kajsa filosoferar på bänk i Berlin. Vi kunde inte träffa min väninna Bea, pga min influensa.



En extra skylt som satt på affärsdörren till en lokal med thaimassage. Undrar hur många gånger de fått köra karlar på dörren?

Det finns många positiva saker med Tyskland: motorvägarna, rastplatserna med toaletter, långtidsmjölken och brödpriserna! En knaprig fullkornslimpa med solrosfrö kosta runt 12 kronor!
För B:s del är Tyskland synonymt med himmelriket: efter ett halvårs avhållsamhet, kan han nu köpa sina älskade Milka chokladkakor. Han stod på Lidl, i det lilafärgade chokladhavet och greppade sina favoriter: 300-grammare! Mmmmmm.....
Igår gjorde vi vår sena favoritmiddag: en matig sallad. B var ofin nog att anmärka på hur jag skurit fetaosten. "Jag brukar skära den i mindre tärningar", sa han och när jag stirrade på denna nya överlägsna matkunskap, sa han: "Dom kallar mig Sallads-Bosse..." Han slog blygt ner ögonen och rodnade klädsamt.


Ja, så kan det gå när man inte håller sig på rätt sida staketet! Tur att Bosse hann få tag i en klippa o hala sig upp!