onsdag 7 januari 2015

POSTTRAUMATISK UPPLEVELSE

Skulle bara köpa fem frimärken. Hade några fina vykort som skulle iväg till hemlandet. Småbutikerna "tabacchi" säljer inte frimärken om man inte samtidigt köper vykort.
Alltså letade vi upp Posten, när vi var i Modica för att provantiera. Den ligger på en smal, livligt trafikerad gata. Bosse smällde igång varningslamporna (som en äkta italienare) och låste in tre parkerade bilar, medan jag sprang de hundra metrarna bort till Posten.
Oopps, där var det mycket folk, ja, det var ju dagen före nyårsafton. Folk hade väl inget annat för sig. Det fanns fyra bokstäver att välja på för att trycka ut en kölapp. En ung tjej visade mig att jag skulle trycka på P (kön för frimärken).
Väntade, väntade, väntade.
15, 25, 40 minuter. Svetten lackade, tänkte på Bosse och husbilen och de instängda bilarna.
Många postkunder som kommit in efter mig, fick klartecken på sina bokstäver.
Pling:A, pling:E, pling:A, pling:E.
Inget pling P. Visade min lapp, pekade på klockan till mannen i närmaste luckan. Han hade tjock tröja och halsduk, tjockt svart hår och djupa rynkor i pannan. Han ryckte på axlarna och tryckte: pling A,E,A.
Då såg jag att folk stod med inbetalningsavier och sedlar i händerna. Herregud, folk betalade sina räkningar på Posten! Jag förflyttades tillbaka till 1800-talet; jo, då hade vi också betalat våra skulder på Posten.
Efter en timme, när jag valde mellan att börja gråta eller spränga lokalen i bitar, kom P och numret före mig upp. Ställde mig i startposition, men efter fem minuter hade jag kramp i höger skinka och gav upp, slappnade av och då - pling: P och mitt nummer!
Gick fram till pannrynkaren och sa: Cinque stampa (fem tryck) men slog samtidigt näven i disken, vilket gjorde att han förstod att det skulle vara frimärken (franco bollo).
-Cartolina? frågade han med ännu djupare veck ovanför blicken.
-Si, braverade jag med det ord jag kan bäst på italienska.
Han gick ut i ett annat rum. Han försvann. Tänk om han inte hade frimärken för Skandinavien och åkte till Palermo för att hämta? Skulle jag snubbla på målsnöret?
Efter en evighet kom han tillbaka. Lade en bunt frimärken framför mig. På hälften av dem var det en vacker fågel. Jag tror jag sa Gott Nytt År innan jag lämnade honom, men jag är inte säkert. Utmattad och omtöcknad stapplade jag ut i kvällsmörkret.  Utanför posten stod en husbil med varningslamporna på. Bosse och Kajsa stod på trottoaren och stirrade på mig när jag kom emot dem.
-Fråga inget, säg inget, jag tål ingenting om tid och klockan just nu, väste jag och kände mig som en tryckkokare. Bosse lade in växeln och gled iväg. Släckte varningsblinkern.
Ska bara hålla mig till elektronisk kommunikation i framtiden. Frimärken tär på nerverna.

Solen går ner över goda och onda
- även över den italienska Posten.

Vet inte om vi börja bli gamla eller bekväma eller lata, men vi har under denna den tredje turen Sicilien runt, stått mycket mer och längre på husbilscampingar än vi brukar. Det blir liksom trögt att komma iväg, när vi vant oss vid servicehus och el. För att inte tala om hur mycket gott jag kan göra i den lilla bärbara ugnen. Just nu luktar det nybakat av B:s favoritlimpa med russin och mycket kryddor.
Stora platser med inhägnad bakgård på camping la Spaggietta vid Sampieri.

Vi har småskrattat åt alla jul-och nyårsprylar som husbilsfolket plockar fram, både de som fricampar och de på ställplatser. Nere vid stranden i Sampieri står två husbilar från Österrike. Det verkar som om de övervintrar där, prylarna runt bilarna är många. De hade snott en pinjetopp,
hängt på en massa krams och vips så blev det jul i den folktomma byn.

Föreningen för Fiat 500 har byggt årets charmigaste julkrubba.

En dag lagade jag en "Siciliansk Jansson": skar potatis och morötter i stavar, vispade ihop kokosmjölk, spad av matjefilé, kalles kaviar, grädde, salt o peppar. Varvade i en ugnsform och petade i matjesstrimlor, svarta oliver och soltorkade tomater. Ströbröd och mycket parmesanost ovanpå. Göööötttt!

Bakade hälsokaka med rivna äpplen och frökex, när vi tog avsked 
av våra vänner Christina och Åke, som tyvärr var tvungna att åka hem tidigare än planerat.
Så här ska fikat avnjutas: Christina, Åke och Bosse.

De långa stränderna inbjuder till aktiviteter. Sanden är hårt packad, så man kan både cykla, rida och promenera som på en vanlig landsväg. Ett gäng ryttare passerade husbilen, en av dem stannade upp, tittade på regskylten och frågade: Svezia? Jag nickade och han lyste upp: Zlatan Ibrahimovic!
Jag ville vara artig och sa (på påhittad italienska): ja, han har ju spelat i Milan.
-No, no, sa italienaren och glodde på mig. -Han spelar ju i PSG. Skäms att inte veta det!
Sverige= Zlatan!

Härliga strandpromenader.

Många förfallna minnesmärken efter storhetstider med fiskeindustrier.

Hus i min stil! Arkitekterna verkar ha kul här.

Inspirerande att kika in i trädgårdarna.

En sådan utedusch vill jag ha!

Sampieri är en fd fiskarby, som slukats av turismen.
Både sjögubbar och båtar har fått gå i pension.

Bra låsanordning när man lämnar huset för vintern.

Det behöver inte vara dyrt att odla!

Kajsa tränar sig i vrålmorr och tandvisning inför dagens kattmöten.

-Mig skrämmer ingen, säger de sicilianska katterna.
-Inte ens en schnauzer från Svezia!