AMARYLLIS och NYPONSOPPA

Vi har haft en ovanlig prydnad med oss i husbilen: en amaryllis, som vi fick av Beate, som tack för flytthjälp. Har inte packat ner någon vas, vi fick snabbt dricka ur en tetra med nyponsoppa, fylla den med grus, för att kunna njuta av blomman en hel vecka.

När vi åker söderut genom Europa, med stopp hos Beate i Berlin och hos Gun i Polistena, blir det lätt så att man kör dagsetapper och gör sovstopp på ungefär samma vis som förra resan. Före skuttet över Alperna, svänger vi åt höger (västerut) vid sista tyska staden Füssen, innan vi kör över till Österrike. Vi vill gärna ha vackert väder och en dag på oss att köra de 30 snirkliga milen över landet, eftersom vi undviker Brennerpasset. Alltså blev det nattstopp i Füssen, en för oss ny bekantskap.
Kvällspromenaden ledde oss in i gamla stadskärnan, som var helt underbart charmig. På ett litet torg stod en man och spelade klassisk musik på fiol, affärernas utbud lockade starkt och grupper med turister strosade och njöt av atmosfären.
Vi ler häpet när vi, som här och på många rastställen, ser turister från Asien kliva ur bussarna. De ställer upp sig på led och börjar massera och bearbeta varandras ryggar med knytnävarna för att väcka domnade kroppsdelar. Så naturligt och omtänksamt!

Synd att vi inte skulle norrut, i Narvik hade den ju passat så bra!

 Kul staty i staden Füssen (fötter?)

 Visst älskar vi djärva färgsättare och husmålare!

 Smideskonst inramar skyltfönstret. Kan det bli vackrare!

Art Noveau är min favoritstil!

Cykling är en stor "kamp-sport" på dessa alpvägar. Svettiga män i sina bästa år trampade lätt uppför de brantaste backar (benmusklerna röjde att det inte var första gången) och vi passerade en cykelaffär, där B såg de bredaste däck han nånsin skådat och på väggen hängde en automat, där man kunde stoppa i 

7,50 Euro och få ut en cykelslang (och det har jag aldrig sett)! I ett skyltfönster fanns tittskåp med massor med minisnickerier, bl.a. en bilverkstad. I ett annat fönster fanns gökur av alla de slag. Den roligaste tyckte jag var den med "stör ej"- skylten.

-Vilka däck! utbrister Bosse. Det måste vara cykling i gyttjepölar!

Fiffigt att kunna köpa en slang, när man fått punka

och affären är stängd.

Fantastiskt snickeriarbete!

Den här göken har nog gått i pension 

och vill inte bli störd.

Naturligtvis fanns det också folkdräkter att köpa. Bosse trodde tyvärr inte att vi 

skulle göra succé i Snäcke om vi bytte ut slussvaktarkläderna mot dirndl och lederhosen.

En kaka/bulle, som hette Snöboll, med massor med goda smaker, 

missade jag tyvärr att köpa (och tur var väl det).

Den mest fantastiska klättervägg vi någonsin skådat! En tjej hänger högt uppe på det ljusa fältet. 

Det visade sig vara en Alpin skola, som huserade där.

FARVÄL GREKLAND!

Korintkanalen

 För att spara 200 sjömil runt Peloponnesos, byggdes Korintkanalen mellan åren 1881 och 1893. Även för att slippa runda Kap Matapan, halvöns sydspets, fruktad för sitt stormiga hav. Det var sjöfarten från Italien till Aten som fick ta risker och en lång omväg, även om båtarna ofta drogs över Korintnäset på en stenlagd väg!  På den tiden kunde ingenjörerna inte föreställa sig hur dagens båtar skulle se ut, därför beräknades att ett segeldjup på 8 meter och en bredd på 23 meter skulle räcka för att bogsera igenom dåtidens skepp. På 30 minuter drogs fartygen den 6300 meter långa sträckan. Många spadtag har männen (slavar, krigsfångar?) tagit för att gräva den 50 meter djupa kanalen, det är nästan så att vart och ett syns på de sluttande väggarna. Turligt nog lyckades varken Tyrannen av Korinth eller Kejsar Nero gräva kanalen, då hade det kanske bara blivit en kanotled! Visst är det hissnande att stå på gångbron och se det enorma diket, men allt runtomkring förtar upplevelsen: kiosker med tingeltangel, tiggande romerbarn och flockar med aggressiva hundar.

Mykene

Det var tysken Heinrich Schliemann som upptäckte och började gräva ut Mykene, en stor bosättning, belägen på en kulle med milsvid utsikt över landskapet. Märkligt nog en bra bit in i landet, de flesta städerna skapades vid kusterna, av praktiska och ekonomiska skäl.

Schliemann, som upptäckte Troja, grävde i Mykene fram enorma gravkammare, fann den grav han trodde var Agamemnons, befälhavare för expeditionen till Troja, där den dödes ansikte var täckt med en guldmask. Forskare har sedan beräknat att den döde istället var konungen Atreus. Graven var byggd som en igloo med en taksten, som passade exakt i sista takhålet. En 9 meter lång och 120 ton tung sten ligger över ingångsporten, forskarnas gissningar har ännu inte givit något svar på hur den kom dit.

Vid Mykene finns ett museum, som måste vara en guldgruva för att inspirera keramiker! 

Ruinhögar efter den högtstående kulturen Mykene.

Så häftigt att de hade mellanschnauzer redan på mykenska tiden!

Stannade några dagar i Kiola, på norra kusten och träffade caféägaren Filippo och hans enorma Akita Inu, snäll och vänlig. Filippo tog hunden i knät och körde sin scooter upp i bergen och rastade honom  två gånger om dagen! F var mycket hjälpsam, skjutsade oss omkring och hjälpte oss få bra biljetter till färjan för hemfarten. Bra rabatt om man var över 60 år!

Vackra hotell, alldeles på stranden, stod tomma och vandaliserade. 

Den ekonomiska kraschen har drabbat många.

Proffsig gatukonst såg vi överallt.

En kväll när vi var ute och gick träffade vi en hund som bodde på trottoaren! 

Han var så vänlig, så han kan inte ha gjort tjänst som vakthund.

Ibland har vägarna liksom givit sig iväg!

Dom rostade kaffe i en liten affär. Gissa om det luktade gott!

Gulle gulle-café!

Gulle gulle-bil med jordfräs!

Vatten finns överallt, men man behöver lite egna manicker!

Närmare vågskvalp i kaffet kan man inte komma!

Vi träffade på ett franskt par, som åkt Afrika runt i 2 år!

Pytteliten ökenjeep, allt sköttes utomhus.

Den här arkitekten gillar jag!

Tack och adjö!

Avslutningsresan för vintern följde norra kusten till storstaden Patra, där vi tar färjan till Venedig: 33 timmars färd, för 453 euro, med ”camping onboard”. Vi valde den smala kustvägen och hittade massor med mysiga byar, bra nattplatser och fina badvikar. Efter att ha kollat färjeläget körde vi igenom Patra och följde kusten söderut för att tillbringa sista dagen med sol och bad. Vägen slingrade i vattenbrynet, caféstolarna var nästa våta av vågskvalpet och vi fick en fin plats direkt vid en badvik. Tyvärr blev vi ”överfallna” av tiggare och prostituerade, vi förstår nu att Patra är en stad som drar till sig illegala immigranter. Grekland har fått mycket kritik för urusel behandling av asylsökanden. Vid färjeläget såg vi ett 20-tal unga män som klättrade över höga staket, vi blev varnade för att stå på mörklagda platser och husbilen blev noggrant genomsökt i jakt på immigranter som kunde ha gömt sig i bilen, för att lifta med till ett annat land.

Farväl Patra, farväl Grekland, säger Bosse.

Grekland har visat oss sin bästa sida: skönheten i bergen och stränderna, vänlighet och hjälpsamhet hos folket. Tack – vi kommer gärna tillbaka!

Tack alla ni som följt bloggen och följt oss på resan! Nu blir det full fart hem genom Europa och sommarens jobb som slussvakter på Dalslands kanal! Gå in på deras hemsida och läs min blogg , ”ingé snack – Snäcke!” den kommande sommaren!

Sista solnedgången.

Visst liknar det hötorgskonst, 

man tror inte att det är möjligt att naturen har dessa färgtoner!

TVÅ GURKSKIVOR

Vi testade ett nytt grepp på denna resa till Grekland: att stå på camping en månad.

Vi valde Mani Beach på södra Peloponnesos, belägen vid en av Greklands finaste stränder.

Våra kompisar förhandlade fram ett specialpris: 13 euro per dag, inkl el och wifi.

Tre husbilar stod där sedan länge: engelsmannen David (som hade sin fru i Australien, ”vi har en jättefin relation”, det tror sjutton det, när dom aldrig träffades!), schweizaren Heinz, som hade spännande odlingar runt sin husbil och ett trevligt tyskt par. Vi och våra kompisar fördubblade beläggningen och gjorde kokerskan Stavroula glad. Hon lagade ibland grekiska rätter och alla gladdes åt att sätta sig vid dukat bord. Ena gången serverades moussaka, andra souvlaki, grillspett. När vi frågade om priset, kostade det 6 eller 7 euro, när vi betalade kostade det 1 euro till – det var en brödskiva, som alltså kostade 9 kronor! Nåväl, jag sa nej till middagen och förklarade för Stavrula att jag inte äter kött.

-Åh, madam, då ska jag göra en vegetarisk tallrik, utropade hon.

När hon serverade oss, kom hon till mig med en liten tallrik med en tomatklyfta och två gurkskivor på! När hon såg min häpna min, frågade hon om jag ville ha potatis.

-Ja tack, sa jag, för att få något i magen och fick genast två matskedar stekt potatis!

Jag betalade inte för maten!

Vegetarisk mat på grekiska + bröd à 9 kronor.

Heierdal drev med en vassbåt, men jag tänkte driva på en solstol 

och bevisa att strömmarna kommer att föra mig till Karibien!

Guden Zeus på tronen, med sin rasande vakthund Argos!

Vi lämnade campingen och följde Julian och Stina i spåren, styrde söderut mot en av landets största turistattraktioner, ön som kallas Grekland Gibraltar, där staden Monemvasia ligger.

Det 350 meter höga berget reste sig ur havet vid en jordbävning år 350 e. Kr och senare byggdes en bro över till ön och staden Monemvasia byggdes på två klipphyllor. På den övre  bodde överheten och på den nedre tjänstefolk och hantverkare. På 1400-talet bodde 50.000 människor där. Idag bebos enbart den nedre delen och har 800 invånare (enligt rykte rika italienare) och där finns ett stort antal affärer och restauranger. Staden ligger ut mot havet, strategiskt i dåtidens farled mellan Italien och Svarta havet och var självförsörjande, tack vare handel och sjöröveri! Det sistnämnda tillämpas till viss del än idag, då en vanlig pizza kostar drygt 100 kronor!

Kyrkorna är som gräddbakelser!

Här gäller det för hästarna att inte snubbla!

Åh, där dyker Greklands Gibraltar upp!

Ut mot havet, på högra sidan, ligger staden Monemvasia.

Husen smälter i den stora klippan...

...hela staden är byggd i ett sammanhängande stycke...

...charmiga gränder med bostäder och restauranger.

På den branta sluttningen utanför stadsmuren

står en vit häst! Har den spikskor?

I vattnen runt ön simmar enorma havssköldpaddor.

Var fjärde minut sticker de upp huvudena för att andas.

Kul att göra utflykter: vart tar vägen vägen?

Jo, vi hittar en fin strand med rejäl parkering.

OLYMPISKA SPELEN!

I det antika Grekland var sport en viktig del i pojkars uppfostran. Flera tusen år f.Kr. vet man att det hölls idrottstävlingar på Kreta. Till att börja med ordnades sådana i de flesta byar, men snart blev idrottskamperna i Olympia (på Peloponnesos västkust) de viktigaste. De bästa idrottsmännen samlades där vart fjärde år till tävlingar. Det blev till och med ett tidsbegrepp med fyra år, ungefär som sekel och decennium. Först möttes man under en dag, men så småningom blev antalet dagar fler och fler. Allt skedde till guden Zeus ära och var i grunden en kulthandling. Män, som i vanliga fall krigade mot varandra, uppträdde fredligt under tävlingsdagarna. 

Det fanns olika straff för den som inte skötte sig.

En mäktig känsla att gå omkring på platsen där Olympiaden startade!

År 393 f.Kr. hade 293 spel genomförts och ett enormt stort område bebyggts. Den pampigaste byggnaden var Zeus tempel ( 64 x 27 meter, med 38 stycken 10 m höga pelare!). Bygget finansierades med krigsbyte och byggarbetare var som oftast: slavar och krigsfångar. Där fanns ett gymnasium, dit unga män fick åka och träna i god tid före spelen. Hus för gäster och domare, liksom badhus och restauranger rymdes också.

Så här lär det enorma Zeustemplet ha sett ut.

Idag ser man de imponerande byggdelarna i ruinerna.

Idrottsgrenarna växlade och utökades vartefter, men från början var det i fem grenar man tävlade: löpning, brottning, diskus, spjut och längdhopp.

En annan populär och krävande gren var att slå volter över en tjur. När djuret rusade mot idrottaren, skulle denne fatta tjuren vid hornen (oj, så gammalt är det uttrycket!) och göra en baklängesvolt över tjurens rygg och sen landa på marken och springa vidare. Synd att den grenen inte finns kvar, den känns så tv-mässig och sympatisk, i och med att de inte har ihjäl tjuren!

Tjurhoppning - en bortglömd olympisk gren.

I längdhoppet hade man vikter av sten i händerna för att få hjälp med upphoppet.

De slängdes bakåt strax före nedslaget.

I brottning behövdes inga domare.

Den som erkände sig besegrad höjde sitt pekfinger.

Skulle inte vilja möta någon med dessa "boxhandskar"!

En stensatt gång ledde ut till arenan, en grusplan (212x28 meter) som omgavs av sluttande gräsbevuxna vallar, där 45.000 åskådare fick plats, sittande på marken. En rad stolar hyste prominenta gäster.

B ute på arenan. Håller han månne på Grekland, 

eftersom han är iklädd landets färger!

Olympiadens första dag, gick alla tävlande i procession till Zeus tempel och svor den heliga eden. Så tändes den olympiska elden och än idag finns eldstaden kvar, men vi lyckades inte få reda på om elden i nutid tas från Olympia till den ort där spelen ska hållas.

Alla tävlande var nakna och insmorda med olja och sen pudrade med sand. Åskådarna fick ha kläder, men kvinnor var förbjudna att bevista spelen. Det berättas att en kvinna, som tillhörde en släkt med många olympiska segrare, hade en son som skulle ställa upp i brottning. Modern ville så gärna se pojken tävla, så hon klädde ut sig till man och låtsades vara tränare. När sonen stod som segrare, blev hon så glad att hon sprang fram för att krama om honom, varvid kläderna föll av och det uppdagades att hon var kvinna. Straffet, att knuffas nedför ett stup, slapp hon eftersom hon tillhörde den kända idrottsfamiljen. Men, resultatet blev att även publiken fick åse tävlingarna utan kläder!

Segraren på 100 meter fritt, i turistklassen!

När romarna erövrat Grekland, ställde kejsar Nero upp i spelen. Han ville vinna till varje pris, så han fuskade till sig lagerkransarna, som var den tidens medaljer. Doping och fusk verkar inte vara ett modernt påfund!

Tävlingarna upphörde så småningom. Alla byggnader på Olympia raserades vid krig och jordbävningar.
Ett otal forskningsresande och arkeologer besökte platsen under 1800-talet och gjorde insatser för utgrävningar och restaurering.

Den som skakade liv i nutidens Olympiska spel var den franske baronen Pierre de Coubertin, som lyckades få till stånd en tävling 1896 i Aten. Första gången man gjorde en ceremoni av att elden fördes till tävlingsplatsen, var vid Berlin-olympiaden 1936.

Och nu får ju även kvinnor tävla. Eller hur, Carolina Klüft!