Promillehalten stiger!

I förra avsnittet tog vi avstånd från alko-frestelsen. Men när vi sedan begrep att vin är kultur, ville vi för allmänbildningens skull gå på en guidad tur hos Fiori, den förnämsta producenten av Marsala-vin. Inte alls för provsmakningen, alltså. Vi avstod från att gå med gruppen som förstod italienska (min senaste mening: "apan skalar en banan", hade nog inte hjälpt), så vi fördes runt av en engelsktalande chefskvinna. I snart 200 år har Florio skapat starka viner, som bl.a. har vunnit dessertvinets "Oscar".  -Det är klimatet, vulkanmarken och druvorna Zibibbo och Grillo som gör vinet till en eftersökt produkt i 55 länder, berättar vår guide stolt. 19 % är heller inte att förakta, det gäller att smutta måttligt vid avsmakningen av de tre viner vi bjuds. Vinerna passar till ost, efterrätter, rökt fisk, alltefter smak. Antalet år som vinet lagras i trätunnor avgör naturligtvis deras kvalité. B hittade ett vin från sitt födelseår.  En halvliter av det vinet kostar 5000 kronor! Just nu fanns 6 miljoner liter i enorma träkar, gjorda av ek från Slovenien och Frankrike. Lokalerna hade vackra valv, som var exakt kopierade efter en känd domkyrka. I vinkällaren lagrades 42.000 flaskor. Som avslutning fick jag en vegetarisk kokbok i present. Jag kan väl erkänna att jag inte var helt nykter när vi lämnade lokalerna och vandrade ut i den vackra trädgården och beundrade forna tiders vinpressar och verktyg.

Sitta fint för att korka flaskor.

Vackra, slitna verktyg för "vinmästaren".

Uj, man riktigt hör hur det puttrar och kokar!

Enorma ektunnor av ek från Frankrike o Slovenien.

Ut i friska luften och beundra forna tiders mästerverk.

Mmmm, bara en liten hutt!

 Efter Marsala och vinet följde vi den tre mil långa Saltvägen norrut mot Trapani, känd som flygplatsen dit Ryanair tar er för en hundring eller två. "Först när du ätit sju nävar med salt, då är du hemma på Sicilien!"säger ett gammalt ordspråk.  Redan på 1100-talet var kusten upprutad av enorma saltbassänger, där hundratals människor arbetade. Trapani levde gott på "det vita guldet". I Italien fanns ett monopol - saltet fick endast säljas i tobaksaffärer! På Sicilien var man uppstudsiga och saltet delades ut gratis i mataffärerna. Fram till andra världskriget producerades 200.000 ton/år och halva Europa köpte sicilianskt salt. Efter kriget minskade produktionen av salt och tonfisk katastrofalt, naturligtvis följde hög arbetslöshet och fattigdom. På 90-talet har saltutvinningen fått ett uppsving, eftersom man upptäckte att saltet innehöll rikligt med viktiga spårämnen som jod och magnesium. Några charmiga, vackra väderkvarnar står kvar vid bassängerna, minnesmärken över energispar, då vinden fick sköta driften. Saltet läggs upp i stora högar och täcks med tegelpannor som skydd mot väta och vind.
Läs om vår "Älsklingsplats"på http://www.mintur.se/medlemmar/paretmedhund

Kul sommarhus!

Vackra väderkvarnar, synd att dom inte används idag!

Saltet skyfflas upp ur bassängerna och täcks med tegel.

En häger står o begrundar livet.